| <-- Föregående sida | Den officiella webbplatsen för Mare Kandre | |||||
Det utmärkande för Mare Kandres debutbok ”I ett annat land” var närvaro-känslan i ett barndoms-landskap, spegelbildernas sinnliga doft och färg. I hennes nya bok "Bebådelsen” möter vi en annan sorts inre landskap: känslans, passionens, ja måttlöshetens skälvning in i kroppens minsta skrymslen. Nå, det gör inte så mycket. Hennes formstränghet imponerar genom sin konsekvens och vägran att vara till lags. Mare Kandre ställer krav på sina läsare och det är en bra utgångs-punkt. Det finns med andra ord ett sug i dessa texter som gör att man ogärna släpper dem ifrån sig utan gärna följer med i express-hissen mellan himmel och helvete – varpå man med bibehållen nyfikenhet stiger av på saklighetens bottenplan. |
”Bebådelsen” – titeln har en självklar biblisk anknytning, till det ställe i Lukas-evangeliet där Maria får motta ängeln Gabriels budskap att hon ska föda Guds son. Hos Kandre ska bebådelsen – såvitt jag kan se – tolkas i vidare betydelse: som en upptäckt av livets möjlig-heter, med allt vad det innebär av förhöjd livskänsla och svindel-upplevelser. För den som i en sådan stund tror sig vara unik kan det kännas irriterande att faktiskt tillhöra ett tidigare sammanhang: ”Jag är inordnad, tagen i bruk. – Jag upplåter, mina drömmars tomma packhus. – Anförvanterna går ur min farmoders skalle, fortsätter in i min moder, mig: lämnar sina gåvor stående i min grunda sömn, orubbliga och skrymmande. – Jag önskar det icke! – Jag vill födas ur en sten, en stjärna, jord eller sand: avskild och solitär: utan förpliktelser-Orotad!”. Ungdomligt Frihetsbehov Ett sådant frihetsbehov, ungdomligt och upproriskt, kan lätt slå knut på sig självt, om inte rent av sluta |
i förskräckelse. Det gör det inte hos Mare Kandre.Efter ett antal utfärder i den absoluta sinnlighetens och över-sinnlighetens luftlager landar hon åter i verklig-heten och hon gör det med kraften och påtagligheten hos en alternativ skapelseberättare: ”Tillbaka – Nu återställer sig stenarna, skogarna, det mörka vattnet: nu blöder fingrarna på plats. Hjärtat växer ut – Jag skall glömma det jag sett, som man glömmer kroppen: steg för steg, dag för dag. – När träden slår igen är det inte har jag vara–Då måste jag fram”. Men hur kommer hon då dit, till en mer balan-serad livshållning? Det finns några stationer på vägen, varav kärleken är en. Det kan inte ha varit lätt för Mare Kandre att komma tillbaka efter den i mitt tycke lite över-skattade debuten härom året. Men hon har gjort det. Lödigare, och med ännu större konstnärlig konsekvens. Gunder Andersson |