OM KVINNAN på divanen i sig härbärgerar alla kvinnöden är Dr Dreuf inkarnationen av alla manliga förtryckare: inbilsk och besserwissrig, en expert på det kvinnliga, det där andra, främmande farliga. Det som Inger Edelfeldts kongeniala omslagsbild bland annat tolkar.
    Det kvinnliga dilemmat har sysselsatt Mare Kandre ända sedan debuten med I ett annat land 1984. Fast oftare har det handlat om flicklivet och vuxenblivandet. Från de mer litterära gestaltningarna i jagform i böcker som Bebådelsen och Bübins unge går hon nu till storms med större distans och med humorn som vapen, en svart och drastisk sådan. Denna kvinnas bok är dock i lika hög grad som de föregående en kroppens bok.

IBLAND SER JAG sekvenser av handlingen framför mig som i en stumfilm med hamrande pianoackompanjemang. Som när kvinnan i raseri reser sig och med sina beniga vita händer tar ett stadigt stryptag kring doktorns rangliga hals. Eller som när han blir sittande stel av skräck inför en minimal spindel - den mest avskyvärda av insekter - som spunnit sitt intrikata nät i självaste mottagningsrummet.
  Nog är något på gång. Snart kanske det skrumpna äpplet, syndafallets och kunskapens frukt, som ibland blåser så skräckromantiskt mot doktorns fönster, faller till marken. Snart sitter han kanske inte längre i lugnan ro i sitt lutande rum med älsklingsboken Kung Lear i knäet.
  Bäva månde den andra halvan av mänskligheten när pennor sådana som Kandres tolkar historien.