<—— Föregående sida (Svenska Dagbladet, publicerad 1993) Den officiella webbplatsen för Mare Kandre
     
 

SVAR PÅ FRÅGORNA är bara alltför lätt att finna. Mare Kandre tycks ha föresatt sig att skriva en moralitet eller en saga med sensmoral. Hon låter Djävulen möta en flicka som varken skriker av fasa eller rusar bort vid anblicken av hans ludna svans och behornade panna. En lika kysk som bedårande romans blir följden. Flickan berättar att alla människor inte är så goda som Djävulen tror. Hon berättar om sin husbonde, som har misshandlat henne å det gruvligaste. De två, Djävulen och Ini, söker tröst hos varandra och finner lycka. Men en dag blir Ini bortrövad. Djävulen letar efter henne överallt men utan framgång. Hämndbegär växer i hans sinne. Och han visar handlingskraft. Han uppfinner Helvetet, beger sig ner i underjorden och tänder eldar. Snart står syndare på kö. Utan rast och ro kastar Djävulen själar på lågorna. Jo, hat föder hat.
    Gud å sin sida har trött och blaserad dragit sig undan världen och människorna, sitter på en molntapp och somnar så småningom. Visser-ligen fann han att folk på jorden skövlade och bråkade och krigade alldeles förskräckligt och ordnade så att en son for ner och förkunnade frid och omtanke. Men ingen tog reson. Sonen blev uppspikad på ett kors. Bättre då att nicka till en stund, att låta människorna sköta sig själva. Och medan Djävulen eldar och Gud sover,

  
fortsätter mänskligheten oför-trutet att förstöra och föröda. Våldet grasserar. Än värre är dock de allt häftigare attentaten mot livets själva förutsättning, mot naturen. Regnskogar blir avverkade. Oljekällor brinner. Sot lägrar sig överallt. Den skyddande atmosfären liknar mest en schweizerost. Öknarna växer. Haven sinar. Jo, det är synd om människorna.
   Men hägrar då inget ljus i fjärran? Finns inget hopp? Ingen grund för förtröstan?
    MARE KANDRES världs-historia över 214 sidor har enkelhet och förenkling som ledstjärna. Författaren utslungar ett varningens ord till en mänsklighet som tror att den är smart. Men någon illusion om att varningen kommer att leda till bot och bättring hyser inte flickan som har spunnit sagan. Berättelsen om Djävulen och Gud är lagd i munnen på en annan flicka, en flicka som lever efter apokalypsen. På jordytan existerar inte längre minsta liv. Allt är lagt i ruiner. Men rösten som talar måste komma någon-stans ifrån. Och Kandre bjuder en förklaring. Gud vaknade av tystnaden, den kompakta tystnaden efter allt larm.		  

Och han begav sig till Helvetet. Och där hade Djävulen kommit till insikt om att hämndens rundgång är utan slut och fruktlös. Gud och Djävulen begav sig med ett följe döda själar och ett sista människobarn längre ner i underjorden och fann en ny värld, en ny Edens lustgård. Därifrån berättas berättelsen.
    Mare Kandres anspråk är monumentalt och hennes saga i det längsta högst fascinerande. Endast de största av frågor äger tillträde till berättelsen. Utan lärda exkurser lyckas Kandre ge perspektiv på skräcken för det främmande och på maktens vanmakt. Jag känner mig frestad att säga något om naivite-tens triumf och om barnslighetens civilisationskritiska potential men avstår. Sagan var ju en saga med sensmoral. Och slutet blir kanske litet platt. De spillror som får chansen att börja om på nytt lever försonade med varandra och med naturen, som Djävulen och Gud lever försonade med varandra och med naturen. Envar odlar sin trädgård och inriktar sig på sina närmaste. Lycka är småskalighet. Men hur skulle vi hitta tillbaka dit? Och är det riktigt säkert att pastoralen rymmer paradisets mått?

PETER LUTHERSSON