« Åter till "Böcker och recensioner"

(Arbetet KULTUR Fredag 12 mars 1993)

Mordet på vår oskuld

Kostligt och fyndigt av Mare Kandre

——————
mellan det goda och det onda kan man tänka, när man slår upp Mare Kandres nya roman ”Djävulen och Gud”. Det stora mönstret är förstås John Miltons ”Paradise lost”, men själva föreställningen och gestaltningarna av den är lika uråldriga som otaliga. Mare Kandre har emellertid skapat något annat och nytt, trots att mytstoffet är det klassiska; här finns både den offrade gudssonen Jesus och de medeltida helvetes-föreställningarna med. Men vem är god, Djävulen eller Gud? Och vem är ond? Dualismen är upphävd, och i varje fall är gud och djävul inga personifierade egenskaper som i den traditionella religionen och myten.
  I berättelsens början är både Gud och Djävulen barn. Gud är en odrägligt självgod liten trind pojke, som har sitt nöje i att plåga den lilla anskrämliga figuren Djävulen, så snart han träffar på honom. Djävu-len är ett ömkligt kräk, som på avstånd studerar, beundrar och avundas människorna. Men dessa är livrädda för honom eller plågar honom än värre än Gud, om de kommer åt.
  I den här djävulens och i den här gudens långa liv förekommer två avgöran de syndafall, då de förlorar sin oskuld men reagerar på olika sätt. Orsaken är i båda fallen männi-skornas exempellösa grymhet och ondska. När Djävulen kommer till klarhet över den, blir han just genom sin sårade oskuld alldeles rasande

Mare Kandre lever upp till förväntningarna.

oskuld; detta exempellöst grymma och förödande brott, som mänskligheten upprepat i generation efter generation sedan tidernas begynnelse. Hennes författarskap är alltså djupt besläktat med Aksel Sandemoses, trots att de på ytan är två synnerligen olika författare. I ”Djävulen och Gud” har Mare Kandre transformerat sitt motiv till en myt, som sträcker sig från tidernas begynnelse till dess eventuella slut. Det är djärvt och vågat men mycket framgångsrikt.
  I sina första böcker tycktes mig Mare Kandre trots sin uppen-bara begåvning vara alltför knuten, men i fjolårets ”Deliria” lossnade det. Prosan – i det fallet snarast prosapoesin – fick vingar, Mare Kandre visade sig äga en äkta och förlösande humor, som lossade alla tidigare knutar och band.
  ”Djävulen och Gud” håller i alla avseenden vad ”Deliria” lovade. Prosan är lätt och ledig i en oaffekterad sagoton, och trots att historien om mänsklighetens ondska ju inte är vidare munter, så spelar författarinnans humor över åtskilliga av bokens sidor. Hennes sätt att teckna både Djävulen och Gud i skenet av modern vardagspsykologi är också ofta kostlig och fyndig.
Det är med andra ord en riktigt märk–värdig bok Mare Kandre åstadkommit.

Lennart Bromander