——————————
Av
EVA STRÖM
——————————
I höstas utkom Mare Kandres imponerande roman om en ung flicka, "Aliide, Aliide", och redan i vår är hon tillbaka med en samling prosatexter kallad "Deliria" som framförallt har skrivandet, besattheten av att skriva, som sitt ämne.
Det är korta, eruptiva texter som genomsyras av en närmast ursinnig lust att få kontakt med läsaren. Charlotte Brontë slungade i sin ro man "Jane Eyre" sitt oefterhärmliga "Reader!" till läsaren, fast förvissad att ingen skulle undgå att sitta fastnaglad vid berättelsen. Mare Kandre öppnar sin bok med ett lika extatiskt "Läsare!", en energisk in- vokation som det är svårt att slingra sig förbi.
∎ ∎ ∎ Ett direktare tilltal tror jag aldrig har setts i en svensk prosabok, en stark stöt blir början till ett energiskt flöde av ofta högstämda texter fyllda av något så otidsenligt som ett patos. Och det är ett patos som inte handlar om vad som
Mare Kandre:skriver med ett allt stadigare, säkrare tag om pennan. Foto: Johan Fowelin
∎ ∎ ∎ Patos kan förvandlas till patetik. Blir Mare Kandre i sin bok "Deliria" patetisk? Hon är farligt nära några gånger, men räddar sig faktiskt med en uppfriskande humor när de stora orden tenderar att bli för stora och när ord som Satan Döden, Jord och Blod upprepats någon gång för mycket. Mare Kandre har tidigare visat att hon kan vara sparsmakad, nu har hon inte lust. Texterna tycks ha vällt ur henne med en frambrytande kraft och det känns som om hon knappt har hunnit med med sin penna.
Slutintrycket av "Deliria" är kraft. Mare Kandre har redan visat i flera imponerande prosaböcker vad denna kraft kan användas till. Jag hoppas hon skall fortsätta att utveckla den, lika ursinnigt, lika mål-medvetet och lika vackert som hon gör i vårens prosabok "Deliria", skriven av en ung författare som inte är det minst deliriös, utan skriver med ett allt stadigare, säkrare tag om pennan.
''Jag skriver för att jag älskar, förstår, inget vet, lider, minnes en del, måste dö, vill leva, av olika skäl, under tvång och skuld, utifrån, för att ta mig in, nerifrån, för att komma ut, och det är mina förfäder, de döda, du själv, sådana jag aldrig förut träffat, djuren, människor av alla de slag och växtligheten som säger mig att detta måste visas och komma världen till del."