Nu är hon besinningslös. Nu adresserar hon sig till mig personligen. Nu adresserar hon sig till Gud. Nu skiter hon fullständigt i om någon någonsin kommer att läsa det här brevet. Nu undrar hon om det är rätt av henne att skriva det här brevet. This is my letter to the world, sa Emily Dickinson. Blow from the bottom of your mind, sa Charlie Parker. Och jag skulle tro att de träffades någonstans på gränsen till vår fattningsförmåga. Jag skulle tro att de landsteg på någon underbar och skamfilad stjärna och döpte ett barn till Mare Kandre där.
Detta är, i en något nedkortad version, vad jag tänkte efter att tre gånger ha läst Mare Kandres sjätte bok. Den heter "Deliria". Delirium är ett psykotiskt till stånd. Mare Kandre går kärnfrisk tvärs genom våra försvarsmekanismer och skapar en oreda som hotar halva mitt för stånd och hela mitt bohag. Hon skriver disciplinerat, i ett enda svep; koncentrerat, högstämt, slarvigt, med största möjliga intensitet, rakt av och rätt på och djupt in och slår samtidigt några kullerbyttor på ytan. Jag tror att det var Sara Lidman som en gång sa, att bara den som verkligen älskar livet kan också verkligen förbanna det. Jag tror att Mare Kandre förstår precis vad hon menade med det.
Ni ska ta emot den har boken och göra som författaren säger: ta vad ni vill av den, om det finns något att älska så älska det, om den inte berör er så lägg den i ett skåp och vänta tills den växt i kapp er. Eller ni den.
Gör som jag säger: låt den få hålla er sällskap. Den är en mycket per- sonlig och absolut inte privat
lever i städer som är skogar som förlorat sina träd. Och för att kunna göra motstånd behöver vi allsköns näringsämnen och tillgång till hela vårt känsloliv. Mare Kandre uppehåller sig mycket vid poetens omöjliga och nödvändiga roll i de sociala sammanhangen. Hon formulerar själv svaret i undertexten till själva frågan, som är den gamla vanliga: vad ska vi med ord till när de inte kan värma kroppen på samma sätt som en överrock, när vi inte kan servera dem till middag åt barnen, är det rimligt att dikta om stjärnor när hela ozonskiktet ar trasigt?
Svaret är förstås att sådana frågor är lika intelligenta som till exempel: "Vad menar du med att vara 174 cm lång?" Poesins uppgift är inte minst att upp-rätta människan och ge hennes känsloliv den dignitet som det behöver för att komma intel-lektet till godo. Den ska hjälpa oss att kultivera vår skräck, vår sorg och vår glädje. Skräcken har inte särskilt mycket med skräckfilmerna att göra, sorgen hör inte hemma på melodi-festivalerna och det finns faktiskt en kärlek som både kräver och ger mer än den lust till en bratwurst som allt som oftast driver oss att investera vår hemlängtan i ett gatukök.
Mare Kandres dikt är fragmentarisk och tung, febrilt verksam i mörkret bakom ryggen på oss, den går hela vägen från blomman på fönsterkarmen till kvinnan som "som vanligt begraver sitt barn i en åker. I den svinkalla natten."
KRISTINA LUGN läser Mare Kandre
hälsning från en medmänniska. Jag har aldrig stött på en så euforisk pessimism. Och den strängt fria associationskonsten öppnar dörrar mot rum där all tid pågår samtidigt och språket är stämt i en tonart som väcker d et glömda och det döda i oss. Då vet vi plötsligt vad det vill säga att "i drömmen stå på en äng/ som med sitt vita gräs är ovansidan på himlen/ i en annans inre värld".
Jag tror att det är rimligt att kalla denna erfarenhet för mat. Vi ar små och kalla och underliga och