Mare Kandre
           Foto Michael Brannäs

(Dagens Nyheter 24 augusti 1984)

Genuin debut av Mare Kandre

En brygga
till fantasin

en ny bok

Mare Kandre
I ett annat land
Bonniers
————————

DET VILAR en pikant, ungflicksaktig självupptagenhet över den 22-åriga Mare Kandres debutbok I ett annat land. Berättandet utförs av en storögt registrerande protagonist, som helst inleder både meningar och personuppräkningar med ”jag”: ”Jag och Astrid och Mamma.” Det påminner om mellanstadieelevens uppsatsskrivande, där lekkamrater och senaste sommaren med familjen redovisas pliktskyldigast och utan utsmyckning, men Mare Kandre har utvecklat denna stil och barnsliga skrivart till ett fungerande, bärkraftigt idiom. Hon slår en brygga till ett annat land, och det landet består av ostörd fantasi och fritt flödande associationer.
    ”I ett annat land” är varken en roman eller en novellsamling i prosalyrikens tecken, vilken rymmer tretton korta stycken. De inledande fem hålls tematiskt samman och skildrar en rundresa i bil som familjen — jag, Astrid, Pappa och Mamma — företar. Geografi och platsangivelser är här av liten, om alls någon, betydelse: resan utspelas i huvudpersonens inre och kartlägger hennes förhållande till familjemedlemmarna och omvärlden. Om sin far säger ger flickan: ”Jag är en drake i hans hand i väntan på mörkret.”

Det är främst i dessa fem berättelser som Kandre visar att hon är en genuin begåvning. Hennes språk är förvånansvärt befriat från tidsslagg och jargongpåverkan. Här och där tycks hon dock misstro sin texts förmåga att väcka genklang hos läsaren, med förkonstling och kökkenmöddingar av liknelser som följd.
     Det är nu inte något entydigt ljust och romantiskt landskap Kandre låter oss besöka. I växandet finns också smärtan, och när den lilla flickan ritar en teckning av sig själv med vidöppen mun och i den gapande munnen skriver
     Till Mammas och Pappas hjärta
faller saknaden i all sin vanvettiga tyngd över henne.
     I den avslutande berättelsen, ”Hetta” framträder detta drag tydligast. Här går den unga flickan på promenad i skogen med en gammal man, kanske är det hennes morfar: ”Mellan de leende läpparna de nästan genomskinliga tänderna strålar också ett ljus, som ur ett befruktat ägg. Hans skalle är så tunn, så tunn.” Snart är han död
    Det är en imponerande debut Mare Kandre har begått, och det finns ingen anledning att tro att hon skulle komma de förhoppningar om sitt framtida författarskap hon inger på skam.