Publicerad 1 april 2005
Hon läste framtiden på ryggen
Det var Mare Kandre som gjorde det alltid komplicerade flickblivandet och det lika förskräckande kvinnoblivandet till en litterär allmänning. Thomas Götselius minns 1980talets kanske enda verkliga litterära underbarn.
| • | Mare Kandre död |
 |
|
| Mare Kandre | |
Mare Kandres novellsamling "Hetta och vitt" från 2001 inleds med att en man objuden slår sig ned hos en kvinna på ett kafé. Han konverserar henne om vädret, frågar vad hon läser, reciterar en dikt ur minnet, berättar om händelser han varit med om, ja, säger sådant som man kanske säger till en främling på ett kafé. Ju längre han talar - och det är bara han som talar då berättelsen är lagd i hans mun - desto tydligare blir det att hon önskar bli lämnad ifred. Men mannen ger sig inte, lirkar ur henne att hon är författare, framhåller att han nog också vet ett och annat om livet och döden, att de nog är syskonsjälar innerst inne. När kvinnan ändå värjer sig byter samtalet karaktär. Av det som först var en flört blir ett förhör och till sist till en öppen anklagelseakt. Han öser sitt förakt över henne, lovar att aldrig upphöra att förfölja henne, svär att hon ska få sitt rättmätiga straff.
Novellen är inte en av Mare Kandres starkaste. Ändå tror jag att den är en nyckelberättelse om man vill förstå hennes författarskap. I själva verket utgör den en allegori över litteraturen enligt Kandre. Mannen är den intresserade läsaren men också det samhälle som under ytan när ett oförsonligt hat mot litteraturens tal. Kvinnan är författaren som säger det enda hon kan säga men som just därför anklagas för sina ord. Att skriva tycks för Kandre ha varit detsamma som att ofrivilligt finna sig överträda det tillåtnas gränser. Att tala var nödvändigt. Att anklagas för samma tal oundvikligt. Symboliskt nog är novellens författare helt berövad sin röst.
Nu har Mare Kandres egen röst obegripligt nog tystnat för alltid. Visserligen kan den fortfarande avlyssnas på de skivor hon gjorde 1982 och 1983 med postpunkduon The Global Infantilists, för det var som musiker och sångerska hon först trädde fram. Den litterära debuten kom med den märkvärdiga prosaboken "I ett annat land". Över en natt gjorde den henne berömd och förvandlade henne dessutom till 80-talets första och kanske enda verkliga litterära underbarn.
Men det är inte den som gör Kandre till en av de viktigaste författarna i sin generation. Det är i stället de båda följande böckerna, "Bebådelsen" och inte minst den vackra och förfärliga "Bübins unge". Där framträder för kanske första gången en erfarenhet i den svenska litteraturen som sedan förvandlats till en till synes outtömlig litterär allmänning - det alltid komplicerade flickblivandet och det lika förskräckande kvinnoblivandet. "Vem är hon? Denna stora, hemska flicka av kött - i vägen för allt", heter det i "Bübins unge". Det var Kandres stora fråga. Men var - och är - det inte också samtidens? I litteraturen, i reklamen, i politiken - överallt är kvinnoblivandet den fråga som framkallar kortslutningar i begäret och övervåld mot kropparna. Mare Kandre läste framtiden på ryggen.
När hon under 90-talet sökte sig vidare till andra ämnen blev resultatet mer varierat och inte alltid lika angeläget. Det finns i Kandres författarskap en dragning mot det allmängiltiga och överindividuella, vilket lockade henne att pröva genrer som sagan eller satiren eller att byta stil från bok till bok. Detta parat med ibland prövande patos gjorde romaner som "Quinnan och Dr. Dreuf" eller "Bestiarium" märkvärdigt stumma. I de båda böcker som kom att bli hennes sista hade emellertid tonen skärpts och det symboliska draget tonats ned. I novellsamlingen "Hetta och vitt" och romanen "Xavier" återknöt Kandre till den ogarderade känsligheten i sitt tidiga författarskap.
Det är också för den jag kommer att minnas henne. I Mare Kandres romanvärldar korsades äckel med lust, smärta med skönhet, underkastelse med uppror. Människan var en ensam kropp i en främmande värld och hon fick den inte att hålla samman. Oförstående överskred hon gång på gång den ordning som är given och beseglade därmed sitt öde. Det var ofta mycket vackert och nästan alltid oerhört sorgligt.
Novellen är inte en av Mare Kandres starkaste. Ändå tror jag att den är en nyckelberättelse om man vill förstå hennes författarskap. I själva verket utgör den en allegori över litteraturen enligt Kandre. Mannen är den intresserade läsaren men också det samhälle som under ytan när ett oförsonligt hat mot litteraturens tal. Kvinnan är författaren som säger det enda hon kan säga men som just därför anklagas för sina ord. Att skriva tycks för Kandre ha varit detsamma som att ofrivilligt finna sig överträda det tillåtnas gränser. Att tala var nödvändigt. Att anklagas för samma tal oundvikligt. Symboliskt nog är novellens författare helt berövad sin röst.
Nu har Mare Kandres egen röst obegripligt nog tystnat för alltid. Visserligen kan den fortfarande avlyssnas på de skivor hon gjorde 1982 och 1983 med postpunkduon The Global Infantilists, för det var som musiker och sångerska hon först trädde fram. Den litterära debuten kom med den märkvärdiga prosaboken "I ett annat land". Över en natt gjorde den henne berömd och förvandlade henne dessutom till 80-talets första och kanske enda verkliga litterära underbarn.
Men det är inte den som gör Kandre till en av de viktigaste författarna i sin generation. Det är i stället de båda följande böckerna, "Bebådelsen" och inte minst den vackra och förfärliga "Bübins unge". Där framträder för kanske första gången en erfarenhet i den svenska litteraturen som sedan förvandlats till en till synes outtömlig litterär allmänning - det alltid komplicerade flickblivandet och det lika förskräckande kvinnoblivandet. "Vem är hon? Denna stora, hemska flicka av kött - i vägen för allt", heter det i "Bübins unge". Det var Kandres stora fråga. Men var - och är - det inte också samtidens? I litteraturen, i reklamen, i politiken - överallt är kvinnoblivandet den fråga som framkallar kortslutningar i begäret och övervåld mot kropparna. Mare Kandre läste framtiden på ryggen.
När hon under 90-talet sökte sig vidare till andra ämnen blev resultatet mer varierat och inte alltid lika angeläget. Det finns i Kandres författarskap en dragning mot det allmängiltiga och överindividuella, vilket lockade henne att pröva genrer som sagan eller satiren eller att byta stil från bok till bok. Detta parat med ibland prövande patos gjorde romaner som "Quinnan och Dr. Dreuf" eller "Bestiarium" märkvärdigt stumma. I de båda böcker som kom att bli hennes sista hade emellertid tonen skärpts och det symboliska draget tonats ned. I novellsamlingen "Hetta och vitt" och romanen "Xavier" återknöt Kandre till den ogarderade känsligheten i sitt tidiga författarskap.
Det är också för den jag kommer att minnas henne. I Mare Kandres romanvärldar korsades äckel med lust, smärta med skönhet, underkastelse med uppror. Människan var en ensam kropp i en främmande värld och hon fick den inte att hålla samman. Oförstående överskred hon gång på gång den ordning som är given och beseglade därmed sitt öde. Det var ofta mycket vackert och nästan alltid oerhört sorgligt.
Thomas Götselius