(DN 7 augusti 1987)

Mare Kandre måste räknas in i samma tradition som Karin Boye och Edith Södergran. Med ett mytiskt och poetiskt språk berättar hon i sin nya bok om en flicka som håller på att bli kvinna. Med "Bübins unge" befäster Kandre sin position som en av våra mest löftesrika författare, skriver Carina Waern.

MARE KANDRE, 25 år, kommer i dag med sin tredje bok, Bübins unge. Den befäster starkt hennes ställning som en av de mest löftesrika unga författarna ”som med ovanlig skärpa och konsekvens formar sitt språk, sitt tema utan att för ett ögonblick snegla åt alla påhejarnas förväntningar”, för att citera Torkel Rasmussons presentation på denna tidnings litteratursida den 26 juli.
  Debutboken ”I ett annat land” från 1984 hade lite grann karak- tären av stilövning, en samling berättelser om en liten flicka skriven i naiv anda men med en fast verklighetsförankring (den i Göteborg hemmastadda kunde mycket lätt känna igen till exempel en rundvandring i Naturhistoriska museet i Slottsskogen).
  Men redan där har hon ett särpräglat språk, fotat i en antropomorf eller romantisk-magisk naturuppfattning, där vinden, snön och stenarna

Mare Kandre
Bübins unge
Bonniers                        

av unga flickor. Flickan befinner sig på landet i ett hus med en vildvuxen trädgård. Där finns också en kvinna kallad Bübin, som sannolikt är hennes mor, och där finns också Onkel som håller på att bli blind. Språket är mytiskt, poetiskt och landskapet och människorna är snarast statister i ett inre drama. Flickan försöker stå emot, härda sig inför denna metamorfos som hon sannerligen inte önskat. I berättelsens mitt dyker en fjärde figur upp som kallas Ungen, mot vilken moderns kärlek riktas.
Det är svårt att inte tolka denna unge som en dubbelexponering av flickan. Hon delar sig i två, varav den ena, barnet i henne, måste dö, förintas. Denna smärtsamma hudömsning genomförs till punkt och pricka medan de vuxna tillfälligt lämnar henne.
  Kandres språk skulle kunna vara gefundenes fressen för alle-handa psykoanalytiska, feministiska eller Kristevanska läsarter. Den samlande bilden är en brunn jämte vattnet i brunnen, och otaliga är de rörelseverb där hon beskriver förändringen som ett sug och ett fallande. Något okontrollerbart bemäktigar sig flickan något som hon måste bekämpa genom att göra sig hård.
  Detta fysiska äckel inför sitt eget växande och denna kamp för att bevara sin integritet är temat, och som sådant inte

Nästa sida —>

också är handlande subjekt. I prosadiktsamlingen ”Bebådelsen”, som kom förra året, upplöses de realistiska konturerna betänkligt. Kandre tar ett stort konstnärligt kliv framåt i denna väl samman-hållna svit om en kvinna som är havande, om inte med Jesus-barnet, som Maria, så med obändig kraft, liv. Men något som hon inte vill tar henne i anspråk och hon spjärnar emot.
  Vissa nietzscheanska över-toner ledde tankarna till Södergran och Boye och det är nog i den traditionen man måste inordna henne. (I debut-boken finns en klar, rent av vitsig blinkning till Boye när huvudpersonen ser sina tagetesfrön slå ut. Då frågar hon sig: Gjorde det ont månntro?)
  I ”Bübins unge” handlar det om en flicka som befinner sig mitt i övergången från flicka till kvinna. Hon har uppenbart fått sin första menstruation. Kandre har lånat mottot från Lewis Carrolls ”Alice i Underlandet” och illustrerat omslaget med ett av Carrolls egna amatörfoton