Jag går ut i trädgården.
Jag har knäppt upp två knappar i klänningen nu.
Alla fönster är stängda. Röken ur skogarna tränger ända upp hit. Och det är tomt och förskräckligt där jag nu är! Som om jag stannat helt, Och Ungen vid grinden: tomheten?
Jag ser det som en lång gång, en hjälplöshet: ända ut. Där allt det gamla står hopträngt och myllrande, att ta sig fram igenom, med allt man har.
Jag gräver ner nyckeln under stenarna vid muren. När är det nu? Kväll -
Och det bär bara djupare! Världen utanför är på väg bort.
Det finns snart ingenstans kvar att stå.
Inte den minsta sten!
Uthärda —
Hålla sig kvar här, och om det så skall vara, göra sig hård, göra sig mycket hård -
Inte lyda.
Inte vara tyst.
Ungen står kvar vid grinden och väntar tills det börjar skymma och man inte längre känner av den låga, gråblå himlens hetta -
.
Ingenting orkar flytta sig.
Den tunga vinden håller allting nere, stilla och tätt ihop. Jag går upp och lägger mig men vaknar i gryningen av att Ungen står böjd över sängen och sticker mig otåligt i pannan med en lång, torr kvist -
Det gör ont på ett djupt, tomt sätt, långt ner i huvudet, under ena ögat. Men jag är så försvagad av sömn och skräck att jag inte törs röra mig, och att ögat inte går att öppna.
Det är bara det allra minsta kvar.
Det som står längst ner, fullt synligt nu. Det är öppet ända ner till botten -
Men bara jag rör lätt med fingrarna under lakanet springer Ungen ut ur rummet och stannar i hallen. Jag tänker tomt på att jag måste gå upp nu, gå efter henne, men allt jag kan känna är min tunga stock till kropp, benbuntarna kring hjärtat, blodets fräna smak i tungan -
Jag hör Ungen springa nerför trappan och ut på gården, och det blir mycket tyst därute, som om hon brunnit upp.
När jag sedan vaknar ser jag på trädet i fönstret att det redan är sent. Helt annorlunda. Men tungt.
Röken från i går är borta ur luften. Jag har sovit så länge att ett stort hål har nötts upp inuti huvudet.
Jag sätter mig upp men jag kan inte se Ungen från fönstret, hur jag än tittar är gården tom. En kopp ligger slängd borta vid muren. Stenarna är flyttade. Jorden trampad och vit.
Jag vet ingenting om vad jag skall göra nu -
Så jag går upp och går, slapp och uttänjd i rörelserna av den långa, ut dragna sömnen. Nere i köket står kannan med mjölk kvar på bordet där Bübin glömde den. Jag går runt lite, för det finns nu ingen stans dit man inte kan gå, ingen säger till, och jag går in i rummet, försiktigt, för kanske att Ungen är där, men ingenting händer.
Jag sätter mig på Onkels stol och tänker: Bübin! Onkel!
Klockorna slår.
Jag är inte hungrig längre. Det är bara som ett ljus, jag vill inte höra något från kroppen mer!
Hunger, törst -
Det tjänar ingenting till!
Jag tittar ut genom fönstret och ser Ungen stå kvar nere vid grinden -
Späd och spänd, med hoppet uppe.