BRYTNINGSTID
_________________________
Mare Kandre: Bebådelsen
Bonniers
DET HAR GÅTT två år sedan Mare Kandre debuterade med "I ett annat land". Där skrev hon i 13 prosalyriska stycken om en flickas barndom. Berättarlinjen bestod av språkligt fantasifulla bilder som beskrev en hemlighetsfull värld där människor och natur tycktes vara helt förbundna i en tyst men intensiv närhet. Det blev en uppmärksammad debut också utanför kultursidorna. TV, radio, och tidningar gjorde reportage och intervjuer - dels för att det förstås var en viktig bok, men dels också för att författaren var en ung tjej som, förutom att skriva sjöng i ett band, spelade in skivor, målade och gjorde både bok- och skivomslag själv.
I dag utkommer Mare Kandre med sin andra bok. Den har fått namnet Bebådelsen och är en samling prosadikter. Det egensinniga sättet att skapa rytmer och bilder finns kvar. Här har det mognat och används mer sparsmakat och effektfullt. Det finns en oemotståndlig lockelse i de täta och lite slutna dikterna, även om hennes bild-skapelser ibland stannar vid vackert kryptiska ordkombinationer utan det stråk av "betydelse" som ändå krävs.
DET ÄR BARA till det yttre som den här samlingen ger sig ut för att vara en liten och anspråkslös bok. Med ett tveklöst anslag öppnar den sig.
Bebådelsen! Den är en bild. Den är här nu. Här finns en ängel i rummet, en befruktning, fruktansvärd! Den flyttar sig in i min ena ljumske, den hittar inte, den är vild och sjuk! Älskade: det finns ingenting du kan göra - |
Mare Kandre - prosadikter
Det är så den kommer, den mytomspunna bebådelsen. Som en obeveklig kraft tar den plats i kroppen. Den är väntad, den mottas med bävan. Det finns en blandning av att tyst finna sig i den och en vädjan om att bli fri från den. "Jag önskar det icke!", värjer sig diktjaget, "Jag ville födas ur en sten, en stjärna,/jord eller sand: avskiljd och solitär: utan/förpliktelser". I samlingens första dikter kan bebådelsen ses som en förtätad bild av den tid då man träder in i en ordnad vuxenvärld.
Men dunkelt i dikterna finns en fortsättning. Tungt och genomarbetat bryter ett okuvligt behov fram av att trotsa sin "bestämning" för att i stället ta en annan, mer obeträdd, väg. Det blir en mäktig upptäckt av ett eget inre, av kroppen med både liv och långsam död inskriven i sig. Det är både en berusande och skrämmande upplevelse. Först efter det går det att nå ut till den som genom dikterna varit tvungen att vänta utanför, och samlingen mynnar ut i kärleksdikter med ett avklarnat lugn i tonen.