(Dagens nyheter, publicerad
12 augusti 1988)		 Den officiella webbplatsen för Mare Kandre
  << Åter till "Böcker och recensioner"  
 

Mare Kandres nya roman utspelar sig i ett glest befolkat nybyggarland bortom den historiska tiden. Borta är nu intensiteten, det nästan outhärdliga i hennes förra roman, ”Bübins unge”. I stället har skildringen blivit mycket ömsint, berättaren osynlig och händelserna anonyma. Trots denna övergång förblir Kandres prosa sig lik i sin egenartade förening av smuts och högtidlighet, skriver Horace Engdahl.

Mare Kandres nya roman
I det uppslukande nuet

  DET FÖRSTA jag lägger märke till i Mare Kandres Det brinnande trädet är att ordet jag inte förekommer, det som i hennes tre föregående böcker var det viktigaste ordet. Här finns ingen flicka vars mognadsprocess tar de kosmiska krafterna i anspråk.
    Berättaren är rigoröst osynlig. Händelserna är insvepta i anonymitet och egennamnen — If, Kitt, H Emmett, Etty — känns som om de hörde hemma i ett påhittat tungomål. Personerna är påtagliga och oåtkomliga 		 

En ny bok
Mare Kandre
Det brinnande trädet
Bonniers
—————————
som gestalterna i en dröm. I gengäld har en ovanlig tyngd vältrats över på de opersonliga konstruktio-nerna. Grammatikens oskyl-diga det, typ det regnade, det var hett, får karaktären av en obenämnbar makt. ”Det lade sig skoningslöst tillrätta inom dem.”

  

    I detta tomma neutrum samlas det öde som genomfar personerna och förvandlar dem. Egentligen speglar sig hela berättelsen i två sådana satser: ”Det stod så stilla. Det var outhärdligt –”
    Trots denna övergång från ”jag” till ”det” förblir Kandres prosa sig lik i sin egenartade förening av smuts och högtidlighet.
   Boken håller fast läsaren i ett uppslukande nu. Den utspelar  
                         Till nästa sida -- >