”De åkte länge i tysthet –
Men vid middagstid klev plötsligt en svartklädd man fram mellan granarna längre uppåt vägen, som om han stått stilla inne bland träden och väntat på dom –
  De märkte det knappt först.
De satt så obönhörligt djupt försjunkna och slukade.
Men mannen stod stilla och väntade i det höga gräset vid dikesrenen, han hade klivit ut ur den intilliggande skogen svårt haltande, andtruten och vild, gripit tag om det stela högerbenet, tagit sats och dragit det med sig ett steg.
Innan de kommit tillräckligt nära kunde If ändå se hur hans ansikte var bistert och spänt–”

Det är som om ett gammalt fotografi av en fattig nybyggarfamilj långsamt börjar röra sig i Mare Kandres nya roman.
  Berättelsen skildrar familjens mödosamma färd för att begrava sina döda. Genom Kandres täta språk, fyllt av sinnesintryck och för-nimmelser, kommer gestalterna oss nära, där de rör sig små och ömkliga i ett stort och obarmhärtigt landskap som bjuder ständigt motstånd. I sin utsatthet hyser de en seg och envis värdighet, en ordlös kärlek –

”Det brinnande trädet” är en lugnt, neutralt och därför mycket verkningsfullt berättad historia om hur en liten familj med vackra, fjärilslätta namn bokstavligen och i oträngt mål avsäger sig rätten att gå sin egen väg.
------
Personligen uppskattar jag mycket denna författarinnans inbjudan till en alltid aktuell diskussion om det utopiska goda och det onödigt onda.
     Rita Tornborg i Svenska
                          Dagbladet

"Kandre tycks se saker som andra kanske inte ser, eller åtminstone inte benämner på samma sätt. Mystiken står som en gloria runt hennes huvud och förstärks av den anonymitet och tillbakadragenhet som hon som person har valt.
     LinaErkelius i Expressen