Best före
Lisbeth Larsson gastkramas av Mare Kandres nya roman.
•• LITTERATUR
DET ÅR INTE bara huvudperso-nens namn, Doré, som för tankarna till 1800-talets store illustratör Gustaf Doré i Mare Kandres nya roman Bestiarium. Att läsa denna märk-värdiga och obehagliga berättelse är på sätt som att bläddra i något av Dorés litografiska planschverk. Var man än fäster blicken ser man ett monster. Vämjeligt och vedervärdigt kryper det fram ur skuggorna och klibbar fast. Som vore det en bild ur ens eget ljusskygga inre.
| Kandres roman är som Dorés bilder otäckt över-hettad. Den är riktig "gothic", och det är inte på skoj. |
Med en nästan bedövande ambi-tiös
energi har Kandre givit sig hän åt de melodramatiska konven-tionerna från förra sekelskiftets rysare. Berättelsen rör sig i ett landskap fyllt av raviner, sling-rande stigar, djupa, svarta hål och branta avgrunder, där ljuset då och då flimrar till i den ensliga stugan på heden, mystiska betjänter och demoniska damer bebor det spetstornade höga slottet, människor finns gömda i djupa hålor och ett fruktansvärt väder ackompanjerar skeendet, där alla drifter löper amok. Inte en enda distansmarkör lättar upp den lugubra stämningen.
Mare Kandre – äcklet som ämne
Doré, som tillbringat en stor del av sin ungdom vid sin mors sängkant, erhåller sålunda sin befrielse från det modersmonster som han kommit att hata. Men bara för att kastas ut i en tomhet och in i ett inre kaos som gör honom galen, och han drivs ut i en allt vidrigare skuggresa över hedar, berg och djupa vatten, där han äntligen kan möta den överdimensionerade äckliga best som är modern och åter få syn på hennes kärlek, vilket samtidigt innebär en total regre-diering och hans definitiva undergång och död
ATT PÅ DETTA SÄTT översätta Kandres berättelse till det begrip-liga är emellertid att begå våld på den.
| Dess kvalitet och särskildhet ligger just i den konkretion varmed hon skildrar det som vi vanligtvis bortser från. |
Med nästan monstruös nog-grannhet redogör hon för skräckens och ångestens fysiska uttryck, för mänskligt förfall, eländets konkreta fuktdrypande väggar, stinkande svettlukter, slemmigt snor och grönflytande avföring. Äcklet, eller det som av Julia Kristeva kallats det abjektala, är Kandres ämne och det personifieras i det olyckliga modersmonstret som hatas så intensivt av den myllrande pöbeln att hon slutligen dödas vid en av de förevisningar av det mänskliga bestiarium där hon är huvudnumret. Sonens sent insedda kärlek kan inte hjälpa henne, tvärtom blir det den som slutligen för både henne och honom in i döden.
MARE KANDRES roman är en fiffig konstruktion som genom att ta en gammal berättelse i bruk ställer många av de föreställningar om mänsklighet och identitet som just nu är ute och går på huvudet. Den är hennes återkomst efter flera års tystnad och det är en oavvislig arbetsseger. Trots att man under läsningens gång kan känna sig tämligen så klaustrofobisk; instängd, fångad och till och med uttråkad, är det ändå omöjligt – och det är kanske poängen – att lägga den ifrån sig.
MARE KANDRE
Bestiarium
Albert Bonniers förlag