Mare Kandre är död.
Hon blev 42 år
"Vart man än går är det bort man kommer."
Ibland sitter textsplitter kvar i kroppen. Som skador som långsamt skaver på artärer och njurar.
"Vart man än går är det bort man kommer."
Det är en rad ur Mare Kandres bok Bübins unge. Hon är död nu, men orden fortsätter skära.
Mare Kandre var den första författaren som blev en idol för mig. Så där som det måste vara, inte någon gammal och godkänd; inte heller så där seglande uppe i några palats dit jag aldrig skulle släppas in. Hennes texter sprängdes framför mina ögon. Somt fastnade, och sitter fast än i dag.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag läst henne hela tiden sen dess: någonstans på vägen kom hon bort. Andra författare som jag läste då följer jag fortfarande. Det är nog orättvist. Precis så orättvist som att hon dog. Fel.
"Vart man än går är det bort man kommer."
Men utan Mare Kandre hade jag inte varit författare i dag. Det är jag säker på. Och jag tror inte den svenska litteraturen i dag hade sett ut som den gör utan henne. Hade vi haft någon Annika Korpi? Hade vi haft någon Mirja Unge eller Ida Börjel eller Daniel Sjölin? Jag vet inte? De kanske hade skrivit massor med böcker ändå, jag har ingen aning, men troligen hade inte jag funnits där som deras läsare i så fall.
Jag vet inte hur jag ska säga, jag är nog fel människa att skriva Mare Kandres biografi. Men i min värld var det hon som flyttade litteraturen från börshuset till musikverket; från salongsdivertimentots aristokratiska perfektion till punkens (eller kanske hellre postpunkens) traumatiska ensamhet.
"Vart man än går är det bort man kommer." Nu kom du bort för alltid, Mare. Men den skada du åsamkat mig kommer sitta kvar.
